Hade med mig den tyngsta packningen jag någonsin burit när vi åkte till stugan. När Clara frågade om hon fick krama Lexie för att sedan ta upp urnan i famnen en stund så brast mitt hjärta åter i tusen bitar. Har skjutit på det här hela sommaren. Men nu behövde hon få begravas innan snön…
Etikett: lexie
Livet fortsätter?
Det är så konstigt att livet bara fortsätter. Vardagen. Ekorrhjulet. Allting fortsätter snurra fastän allting stannat still. Det känns lättare att andas nu men det gör fortfarande ont. Så ont.
Paniksorg
Det närmar sig två månader och jag skulle kunna skriva att det känns lättare. Att man har vant sig. Att tiden läker sår. Att det inte känns som ett tomt hål i bröstkorgen. Och att tårarna har slutat rinna. Men det har det inte. Ingenting känns lättare, det känns precis lika jävla pissjobbigt. Hjärtat känns…
En månad
Sorgen äter upp mig inifrån. Det känns som jag är helt tom, jag är bara ett skal som lever vidare medan mitt hjärta har gått i tusen, tusen, tusen, tusen, tusen bitar. Tårarna tar aldrig slut och tomheten runt omkring mig bara ekar. Jag brukar älska att vara hemma men inget har någonsin stämt mer…