Farsdag, igen.Tänk att det snart är fem år sen vi blev föräldrar. I fem år har min Rickard kallats för pappa.
I fem år har vi tillsammans försökt förstå oss på det här med föräldraskap och jag måste säga att vi gör det rätt bra ändå. Det är inte alls så jävla enkelt. Ärligt talat så är det oftast mer svårt än enkelt. Det är mer utmaningar än vad det är flyt. Det där känslan av att aldrig räcka till har inte blivit de minsta bättre efter fem år men man har lärt sig att hantera det, acceptera att det är så. Man gör sitt bästa med allt man har, mer än så kan man inte göra.
Jag är så glad över att det är just Rickard är pappa till mina barn. Han är rolig, han är snäll, han är töntig, han är kunnig, han är påhittig, han är busig. Även om mina barn, främst den yngsta, är väldigt mammiga. Mamma är deras numero ett men pappa är bara ett strax nedanför, dom är precis lika trygga och bekväma i hans närhet som i min. Jag vet att han är en lika bra pappa utan mig, jag litar på honom till tusen procent i hans föräldraskap och det är en trygghet jag älskar.
Jag är så glad över att mina barn har en pappa som är engagerad, en pappa som inte vill missa någonting i deras liv. Deras pappa kommer nog genom åren att vara både den roligaste, coolaste och skämigaste dom kan tänka sig. Han är den där pappan som vill tävla mest i rutschkanan på badhuset, pappan som vill åka skridskor en timme längre än barnen, pappan som vill övertyga barnen om att Formel1 är mer spännande än Paw patrol.
Rickard är en bra pappa. Den bästa jag kan tänka mig. Vi är ett bra team. Vi har kul tillsammans. Vi tar oss igenom det som är svårt, vi hjälps åt, vi gör misstag och lär oss på vägen. Jag älskar att dela vardagen med honom.
Idag är din dag Rickard, din och alla andra pappors. Fars dag. En dag att fira alla pappor som gör sitt bästa för sina barn, alla pappor som förtjänar att firas ska firas idag.
