Hej! Det var länge sen, förlåt!
Det är ganska ofta som jag tänker att jag ska kika in här och skriva av mig men det blir inte av. Det finns alltid någonting annat jag behöver göra. Skriva hamnar ganska långt ner på att-göra-listan. Och det känns som den där listan aldrig tar slut. Ekorrhjulet med vardagen snurrar på. Det har hunnit snurra från juli hela vägen fram till november sen sist jag skrev, skämmigt!
Jag som tänkte att nu kommer det här stället fyllas av livbejakande texter om livet i huset i byn, tillvaron med nytt jobb och att bara känna en handfull människor på nya orten. Men nej, här har icke skrivits många ord detta år. Men kanske hinner jag ta igen det? Lovar inget men tror jag ska ge det ett försök.
Hur som haver! Månaderna här har rullat förbi i en jäkla fart. Sommaren regnade bort men jag trivdes som bara den. Första sommaren i vårt hus. Huset i byn. Det har varit så mycket som är nytt, att upptäcka huset och gården. Det nya livet på den nya platsen. Den här sommaren blev en sommar då vi bara levde, bodde och jobbade. Jag tog på mig det där sommarvikariatet i hemtjänsten här i byn, då jag var ledig så jobbade Rickard så det har inte blivit så mycket gjort under sommaren. Det blev inga påbörjade projekt och husvagns-sommaren vi hade sett framför oss blev det ingenting av. Men vet ni va? Det gör inget. Det kommer fler somrar för det men det finns bara en första sommar i vårt hus.
Mitt sommarvikariat blev förlängt och jag jobbar fortfarande kvar i hemtjänsten. Och jag är så nöjd med det. Just nu trivs jag riktigt bra som en underbetald undersköterska. Jag har jäkligt kul på jobbet och har nog inte saknat sjukhuskorridoren en enda gång så här långt. Eventuellt nån dag då det varit jävligt blött om fötterna eller när jag glömt en nyckel, men annars, nä. Inte än, jag gillar hemtjänsten.
Sen efter sommaren tog hösten vid och det blev en omtumlande höst rent känslomässigt. I det vardagliga har det inte hänt mycket alls men i det känslomässiga har det varit en karusell av glädje, kärlek, sorg, panik och lugn. Allt på samma gång. Allt från olika håll. Samtidigt som mitt egna har varit lugnt och stabilare än någonsin så har verkligen mitt hjärta och själ gråtit både av förtvivlan, förvirring, hopplöshet och ren sorg av andras olycka. Det har varit en tillvaro som har varit och är svår att sätta ord på, det är liksom kriser som inte är mina men som jag ändå stått mitt i. Jag har försökt ge mitt allt och lite till. Jag har somnat med kudden blöt av tårar, gått runt med en brinnande vrede i bröstet, vänt ut och in på mig för att hjälpa till, lyft upp andra med allt jag haft. Det har varit en tuff höst men jag skulle göra det tusen gånger om för vissa av dessa. För andra ångrar jag kanske mitt brinnande engagemang, jag har offrat tid och energi men det verkar ha varit helt i onödan.
Men mitt egna står stadigt. Det gjorde det redan innan hösten men nu efter så känns det verkligen att man fått reflektera över vad man vill och fått prioritera om, vad det är som är viktigt och inte. Man får inte ta något för givet, rätt vad det är så slår det ner en blixt från klar himmel som utplånar allt man har.
Ja, det var väl det. Nu är det november och Älvsbyn är ett vinterlandskap. Kallt och jävligt. Halt och snöigt. Man kan ju verkligen undra hur jag tänkt då jag har bosatt mig här, en av landets mest frusna människor i landets kallaste jävla kommun. Lustigt hur det kan bli. Men faktum är att den här frusna människan fortfarande känner sig som hemma här. Denna frusna människa känner sig varm här. Det känns så självklart. Som att vi alltid varit här och alltid ska vara här. Lugnet som sprider sig i kroppen när man kör in i byn efter utomkommunsliga äventyr, känslan av att komma hem – I love it! Världsbäst.
Men nu ska jag sätta punkt för nu. Fast jag kommer snart tillbaka, det kommer inte ta tre månader till nästa inlägg. Jag lovar. Mitt hjärta har tusentals ord som bara längtar efter att få komma ut. Det är dags att skriva hamnar högre upp på att-göra-listan igen.