Idag var det som om Clara hört mina mörka tankar senaste dagarna, som att hon klappade mig på axeln och sa ”mamma, det blir bra”. Åh, som jag behövde lite framsteg.
Samlat tankar inför bvc nu på måndag och tagit mig fram i motvind hela den här veckan. Vi är lite små förkylda så hon har sovit dåligt, mycket snor i liten näsa. Pappan har varit sjuk och varit hemma från jobbet så han har inte kunnat avlasta de tyngsta nätterna. Min energi börjar vara under botten och listan på allt som tyngt mig har varit lång. Så lång att jag börjat oroat mig för depression, kunnat kryssa av alldeles för många symtom.
Men så idag. Veckans bästa dag. Hon tog sig en sovmorgon med pappa, jag fick morgonen med Caspian helt själv. Hon sov när jag kom hem igen. Sen fotograferade vi 3-månaders bilder då hon vaknat utan större protest. När vi hämtat Cappe igen blev det en promenad och efteråt sov hon i 3 timmar ute i vagnen. 3 timmar!! Overkligt.
Fick hem dom två sista nappflaskorna idag, de enda vi inte prövat. Inga förväntningar men kände att vi ändå måste testa. Testade den ena, tvärflopp. Hon blev hysterisk så jag tog henne till sängen och pratade en liten stund.
Då tar hon tummen i munnen!!? Och ligger nöjd där och suger på den en stund. Sen testar vi den sista flaskan och utan att jinxa något så gick det väldigt, väldigt bra. Fortfarande långt ifrån målet men hon verkade tycka om den. Vilket hänt tidigare så har inga förväntningar där men det gav hopp.
Och när hon var nöjd med flaskan tittade hon på mig en liten stund, sen tog hon tummen igen och smaskade på den. Sen somnade hon!! Åh, den stenen som lättade i det tillfället rann av axlarna i en flod. Jag grät. Låg och fulgrät brevid henne och bara stirrade.
Hon var nöjd med en nappflaska.
Hon sög på tummen.
Hon somnade själv.
Jag känner mig helt slut, helt tagen. Bröstkorgen känns så lätt på något sätt. Åter igen har jag lite, lite, lite hopp om att det snart blir lättare.
Det känns verkligen som om hon hört mitt inre och ville krama om mig mentalt. Tack älskling.