Det här är hundra procent hormoner som talar. En miljon hemska amningshormoner i kroppen som hellre ser till att tuttarna funkar än bryr sig om hjärtat och hjärnan… Herregud, var ska man ta vägen?
Nu håller jag på att gå under, av en nappflaska. Eller nä, saknaden efter nappflaska som funkar rättare sagt.
Idag fick vi hem ett efterlängtat paket med ännu en variant av napp till nappflaska. Jag skojar inte om vi lätt köpt nappar, dinappar och flaskor för lätt över tusen spänn på dom här veckorna. Har nog varenda jävla napp hemma som går att köpa i Sverige. ”Det är bara tvinga bebis att ta den, till slut accepterar hon den”. Fuck you. Fuck you varenda jävla människa som säger eller tänker så. För min bebis hon accepterar ingen jävla napp. Henne går det inte att tvinga.
Första barnet ville jag amma länge. Nu ville jag amma första veckorna sen gå över till ersättning några mål om dagen, nu ikväll känner jag att jag inte vill amma alls. Tar bebisen napp? Nej. Tar bebisen nappflaska? Nej. Inte ens med bröstmjölk i? Nej. Kan man ha en nappflaska i närheten av henne utan hysteri? Nej.
Give me a break. Den här bebisen vet vad hon vill – och inte fan är de nån jävla nappflaska eller napp.
Så, slut på meddelande. God natt.