Det känns så töntigt och klyschigt men jag vet inte vem jag är längre. När Lexie dog så dog en del av mig och jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Hon var bara en hund men hon var en så stor del av mig. Min trygghet. Det där fotfästet folk pratar om, jag har tappat det.
Jag känner inte igen hur jag reagerar på saker, jag förstår inte varför jag känner känslorna jag känner, jag vill inte vara den jag är nu, jag vet ingenting känns det som. Jag känner mig ensam, svartsjuk, bortglömd, sur, besviken. Så många negativa känslor på en och samma gång. Varje dag.
Är det här en del av sorgen? Eller är det någon annan kris? Jag vet inte. Men jag vet att det är jävligt jobbigt att inte känna igen sig själv.
När paniken av sorg har lagt sig så är den dominerande känslan i mitt hjärta, i mitt väsen – ensamhet. Jag känner mig så jävla ensam. Inte konstigt kanske med tanke på att Lexie funnits vid min sida så gott som varje dag i elva år, hela mitt vuxna liv har jag haft henne som trygghet. Mitt stöd. Jag inser nu hur otroligt viktig hon var för mig, hon hade en mycket viktigare roll för mig än jag tidigare trodde.
Ensam.
Jag känner inte igen mig själv. Jag brukar ha starkt självförtroende och självkänsla. Veta vad jag tycker och tänker. Veta vad jag vill och inte. Men det är som att jag har tappat kompassen helt. Jag känner känslor jag vet att jag inte borde eller brukar känna.
Jag känner mig otroligt liten. Liten och ensam.
Jag känner hur jag gräver ner mig själv. Jag vet ju nånstans att dom här känslorna inte är äkta. Men dom är här, det är riktiga känslor hur mycket jag än vet att jag inte borde känna dom.
Jag vet ju att jag inte är ensam. Jag vet att jag är bra. Jag vet att jag kan lita på folk. Jag vet att det kommer bli bättre. Men just nu känns det inte som det. Just nu känns det som att jag aldrig kommer bli mig själv igen och att jag är den ensammaste människan i världen.