Jag och mina kollegor har länge pratat om att hitta på något tillsammans, många av oss är intresserade av hockey och vi har önskat att gå på match tillsammans. Så i december tog jag tag i saken, fixade med intresseanmälan och sen bokade vi in den första februari. Först middag och sen hockey tillsammans. Alla var superpepp och har sett framemot det mycket.
Men så blev det lite som det blev. Får väl lägga in någon triggerwarning här att inlägget kommer handla om en trafikolycka MEN allt gick jättebra. Men jag känner att jag behöver få sätta ord på händelsen för att sedan sätta punkt. Terapi, bearbetning.
Jag var ledig hela dagen och ute var det stormvarningar. Blåste fruktansvärt mycket. Jag gick till och från skolan med Caspian och det var inte alls kul. Svårt att andas, gick inte att titta framåt. Det låg grenar och skärp från träden låg överallt. Efter vägen rullade det soppåsar som blåst ur soptunnnor som vält. Jag drog barnen i pulkan och då Caspian ställde sig upp då vi kom hem kom det precis en stormvind som drog med honom så han flög bakåt och landade på rygg. En timme före vi skulle samlas knackade det på dörren och två kollegor kom förbi. En av dom sprang iväg längst hela gatan och hämtade våra soptunnor som blåst iväg. Vilken kraft i vinden.
Kommer benämna alla som kollegor fast dom är ju vänner, fan vilka fina vänner dom är allihopa.
Vi promenerade sen tillsammans till en fjärde kollega som skulle köra en av bilarna till Luleå. Vi åker med henne till jobbet där vi ska möta upp alla andra. När jag drog igång intresseanmälan trodde jag att vi skulle bli en full bil, kanske två. Men vi blev femton stycken, så kul. Tre bilar. En del riktiga fans och andra som aldrig varit på hockey, nån som aldrig har sett en match. Vi samlades utanför jobbet, fyllde bilarna och drog iväg i tid för att inte behöva stressa i stormen. Vi åker som andra bil.
Kollegan har ingen radio i bilen men herren i framsätet sjunger och underhåller. I baksätet sitter jag och kollegan närmast och pratar om att vi kommer sova gott där bak på vägen hem, när man sitter tre vuxna i baksätet blir det trångt och mjukt med alla vinterjackor. Vi lutar oss tillbaka och har det jättetrevligt. Jag sitter bakom chauffören och kikar fram på hennes vänstra sida, jag ser GPS skärmen och mittlinjen.
Vi kommer ut på E4an och som vanligt mer trafik, fler som ska köra om. Det blåser fortfarande storm ute.
Jag tittar fram genom vindrutan på vänster sida av chauffören och ser att bilen framför oss. Vi ligger i ca 90 km/h enligt min uppfattning och jag ser hur bilen framför passerar mittlinjen och hur den plötsligt börjar sladda. Det är en liten röd bil. Den slänger fram och tillbaka, jag hinner tänka att det kommer gå åt helvete. Sen ser jag hur den slår i mitträcket och voltar. Jag ser den röda lacken och lyktorna som snurrar runt, runt. Det flyger delar ifrån bilen. Det blir ett moln av snö som yr. Den voltar flera varv.
Alla i bilen ser. Jag förstår att vi kommer att köra rakt in i den där bilen.
Min kollega brevid börjar skrika. Ett hjärtskärande skrik, ett skrik från någon som är rädd för sitt liv.
Nej, neeej, nej, neeeej, nej, nej.
Jag ser underredet på bilen komma mot oss och jag kryper ner i sätet. Lägger mig ner och tänker att vi också kommer att volta. Jag hinner tänka att det kommer göra ont, hur ont kommer det att göra? Hur lång tid kommer det att ta innan vi stannar?
Vi kör in i bilen. Men min kollega som kör har lyckats få bilen från 90km/h till några enstaka, vi kör in i bilen men det är en lättare smäll. När jag tittar fram igen står vi stilla och bilen framför oss ligger på taket. Den ligger på taket mitt på motorvägen mot oss, lyktorna lyser rakt mot oss. Den är helt krossad. Jag hinner tänka att det kan vara en dödsolycka.
Kollegan som suttit på passagerarsidan och sjungit sliter upp dörren och springer fram till bilen. Det passerar en skåpbil som ställer sig framför bilvraket. Dom två springer fram till bilen och jag ringer 112.
Alla i min bil mår bra, någon har en öm arm men alla mår bra. Mannen med skåpbilen hämtar en hammare, det krossas fönster för att få ut mannen som kört bilen som kraschat. Han är blodig och har sårskador men det är ändå bra. Helt otroligt att han lever och är medveten.
Efter en liten stund stannar bilen med kollegor som kört efter oss, dom har sett vår bil och kommer springande. Den tryggheten jag kände av att se dom komma springande mot oss går inte att beskriva, det var så skönt. Mina trygga kollegor, deras varma kramar när vi står där mitt på vägen.
Jag pratar med SOS och mannen tas om hand av oss på plats fram tills ambulans anländer. Bilen bakom oss kördes av en sjuksköterska. Hon har ett första hjälpen kit och mina kollegor ställer sig framför mannen som ligger på den iskalla vägbanan, dom ställer sig för att bilda ett vindskydd mot stormvindarna. Bilar har börjat passera olyckan, det kör förbi många bilar. Vi står i norrgående körfält och ser alla blåljus som kommer i det andra, det var en lång väntan medan dom passerade oss för att sedan vända på viadukten några kilometer bakom oss. Ambulansen kommer och tar över vården. Polisen spärrar av vägen helt och vi får lämna våra vittnesmål.
Bilen vi har åkt i har knappt några skador. Absolut är den skadad men i sammanhanget är det knappt nånting. Det är skrapmärken upp till backspegeln, bilen vi har kört in i har alltså varit uppe på motorhuven ända upp till höjd med backspegeln innan den glidit ner. Jag tänker på om kraften bara varit lite, lite större… Vilken jävla tur vi haft. Den går att köra och efter vi har pratat med polisen allihopa kan vi rulla mot arenan och hockeymatchen.
När vi kommer in på arenan möts vi av våra tio kollegor som står precis innanför biljettkontrollen och deras famnar. Varma, trygga kramar igen. Värmen av att komma inomhus efter att ha stått ute på E4an i stormvindar. Det var så skönt.
Sen åt vi middag som planerat och såg hockeymatchen. Det var verkligen jätte, jättekul att göra tillsammans med mina kollegor. Men kvällen skuggades såklart av olyckan. Jag själv åt inte så mycket av maten och hade svårt att fokusera under den första perioden. Hjärnan arbetade igenom hela händelseförloppet och jag svävade iväg i tankarna. I den tredje perioden fick jag jätteont i axlarna, jag har alltid lätt att få spänningsvärk och efter det här satt värken i ordentligt.
Vägen hem var lång men jag var glad och tacksam. Så jävla tacksam. Vilken tur vi hade. Hur kollegan bakom ratten lyckades bromsa och styra så att vi bara precis slog in i bilvraket, det hade kunnat vara så mycket värre. Är det kring sånt här man brukar prata om änglavakt?
Jag är så himla glad i mina kollegor, jag har världens bästa.
Var rädd om er. Ta det lugnt i trafiken. Använd säkerhetsbälte.