Det kändes som ett sjukt skämt när värderprognoserna började spotta ut prognoser med temperaturer som ”-38 känns som -50” och ”-40 känns som -60” så det gick inte riktigt att ta till sig. De senaste dagarna känns helt absurda, vad var det egentligen som hände? Fyfan.
Vi bor i Älvsbyn, en liten by som är känt för att alltid ha lite värre temperaturer än närliggande kommuner. Är det varmt så har Älvsbyn i regel varmare, är det kallt har vi kallare. Vet inte korrekta termer osv men det handlar väl om att denna lilla by ligger omringad av berg och nedsjunken som i en gryta, så värmen stannar kvar och tyvärr även kylan.
I tisdags började vi fundera på logistiken, hur vi skulle ta oss till jobbet samt lämna barnen på förskola/fritids. Att ta ut en fyraåring i -38 grader kändes helt orimligt och att tvinga sjuåringen till fritids när det egentligen är jullov i dom graderna kändes inte heller schysst. Så jag pratade med min pappa som var ledig och han hämtade barnen så dom fick sova i Boden en natt eller två, sen skulle vi höras.
Och vi är så jäkla glada för det beslutet, att skicka ungarna till mormor och morfar.
För på torsdagmorgon vaknar vi kl 03.40 av att hunden ramlar ner från sängen. Jag reagerar på att lampan vi har tänd utanför sovrummet just för att hunden ska kunna äta och dricka på natten, den lampan lyser inte. Klockan lyser inte. Vi har strömavbrott och det är närmare -40 grader utomhus.
Det blir upp och leta fram ficklampor, kolla så att vi har värme i huset och det har vi. Så efter att ha kollat telefonerna lite snabbt för att se att strömavbrottet är anmält till leverantören och att andra reagerat på Facebook så somnade vi om ett tag till.
När vi vaknar igen ska Rickard ta sig till jobbet och upptäcker att telefonerna inte fungerar. Vi har ingen mottagning alls, det är helt dött. Det är fyratusen hushåll som saknar el och hela centralorten saknar mobiltäckning.
Här känns det verkligen som det läggs ett lock ovanpå Älvsbyn. Allting stängs igen med ett lock. Det är mellan -38 och -40 grader ute och vi har ingen kontakt med världen. Vi kunde inte kontakta barnen och dom kunde inte kontakta oss, jag var aldrig orolig för dom men det kändes obehagligt att inte kunna meddela dom att vi hade det bra trots omständigheterna.
Jag skulle jobba kväll och hela förmiddagen var surealistisk att gå omkring hemma, fullt påklädd med mössa på sig i soffan liggande under en ullfilt med täcke ovanpå. Med 30 stycken värmeljus som fladdrade på. Utan minsta aning om vad som händer utanför huset. Vi fick igång elementen så dom var inte iskalla, men det går fort när kylan tar över ett hus. Vi drog för alla fönster och försökte stänga ute så mycket vi kunde av kylan.
Sen gick jag till jobbet. Det var som att gå igenom en stelfrusen skräcksfilm. Inte en människa ute. Solen sken och allting glittrade av frost. Det är alltid som vackrast på vintern när det är som kallast. Några enstaka bilar kämpade sig förbi men i övrigt var allting tyst.
På jobbet fanns mina hjältar till kollegor, fyfan vad bra dom gjort det. I hemtjänsten jobbar hjältar. Som oavsett väder tar sig ut och tar hand om gamla, sjuka människor. Vårt jobb styrs egentligen helt av datorprogam och telefoner, det planeras på dator och vi utför enligt telefonerna. Vi kontaktar varandra hela dagarna, vi kontaktar sjuksköterskor, vi signerar mediciner – vi gör allt via telefonen. Vi värmer mat i micron till gamlingarna eller tillagar ett lättare mål på spisen. Nu fanns inga telefoner. Det fanns ingen el. Vi förflyttar oss med bil, där kommunen köpt in elhybrider där varenda jävla bil stod still den här dagen. De få diseselbilar vi har kvar dom har stått på tomgång dygnet runt i flera dagar nu. Vi kan inte riskera att dom inte startar. Under strömavbrottet gick det inte heller att tanka dom, vilket kaos.
Vi hade strömavbrott i 10 timmar. Klockan 15 på eftermiddagen kom strömmen tillbaka och mobilnätet.
Jag är så tacksam för att barnen var hos mina föräldrar, vi behövde aldrig oroa oss för dom. Och jag är så tacksam att vi inte drabbades av någon olycka, huset höll sig varmt hela tiden och våra vattenledningar har inte frusit.
Det går så jävla fort åt helvete i dom här temperaturerna. Jag erkänner att jag är alldeles för dåligt förberedd för katastrofer, vi har ingen mat hemma som inte behöver värmas och vi har ingen radio heller. Men att klä sig i kyla har vi koll på och det är jag glad för, har nog svettats mer än jag har frusit dom här dagarna och det är tacksamt. Vi har tack vare Rickards omåttliga intresse för matlagning diverse gasol tillagningsgrejer så det hade ordnat sig ändå med maten. Men vi måste se till att ha någon form av värmare hemma, det ska införskaffas snarast möjliga.
Och jag ska aldrig mer underskatta ett stort lager med värmeljus. Min låda i vardagsrummet som jag har skämts lite över för att det är så mycket ljus i den, den ska fyllas på. Må denna låda alltid vara full.
Tystnaden då hela byn frös bort från världen, den var sjuk. Vi är så sårbara utan el och mobilnät, fyfan. Ville bara kika in och spara det här overkliga minnet här.