När jag var 12-13 år någonting dök det upp en ny tjej i min bekantskap. En av mina närmsta vänner hade fått en ny granne som var ett år äldre, hon hade bott ett tag i skåne och hon kändes unik. Dom blev kompisar.
Sen blev vi kompisar.
Vi blev bästa kompisar, jag och tjejen som kunde uttala rullebör med skorrande R. Hon var äventyrlig och rolig. Hon var smart och ironisk. Hennes humor var det roligaste jag varit med om. Jag har hur många minnen som helst med henne. Vi har gjort allt möjligt tillsammans, både bra och obra grejer. Alla mina äventyrliga tonårs-påhitt är tillsammans med henne. Vi har legat på gatan och pratat med månen när hela världen snurrat under oss. Vi har vadat runt på stranden på en camping. Vi har paddlat kanot. Alla tonårens påhitt. Fylla, hjärtesorg och skratt. Allt har vi haft.
Det finns ingen som jag har haft så jävla roligt med som henne. Det finns ingen jag har skrattat så mycket med.
Men livet drog oss åt olika håll.
Medan mina tonårs-påhitt bara var oskyldigt utforskande blev det inkörsporten för ett helt annat liv för henne. Det är verkligen fruktansvärt vad missbruk gör med en människa. Det är fruktansvärt vad det gör med personen i fråga men det är också hemskt för dom som står på sidan av. Jag har blivit sviken och förtvivlad. Jag vridit in och ut på mig själv i försök att få upp henne på rätt väg. Jag har gett upp mitt hopp om henne både en och tusen gånger. Jag har varit arg.
Fyfan vad jag har varit arg på henne. Jag har varit så jävla, jävla arg på henne.
Jag har väntat på dagen missbruket skulle vinna helt. Jag har väntat på inbjudan till hennes begravning. Jag har förställt mig hennes begravning, att jag skulle stå framme vid kistan och skrika ”DU ÄR EN JÄVLA IDIOT!!”. Det är sällan jag känner riktig ilska, men jag har varit så arg.
Allt hopp var borta. Jag hade sörjt min vän och vår vänskap. Undvek kontakt för att slippa se eländet och slippa besvikelse. Jag hade ett helt annat liv på ett helt annat håll.
Men så hände livet. Ni vet det där man brukar se på film med att en människa med problem och allmänt dåligt liv plötsligt upptäcker att hon är gravid och det blir början på ”levde lyckliga i alla sina dagar”? Det hände.
För ett år sedan kom Leon till världen och förändrade allt. Han gav sin mamma en andra chans i livet, han gav mig min vän tillbaka. Nu behöver jag inte längre vänta på en dödsannons. Nu lever hans mamma mer än någon annan jag känner. Hon tar vara på varje dag. Hon gör verkligen allt hon kan för att hennes son ska få det så bra som möjligt. Hon är den mest engagerade föräldern jag känner.
Man brukar ibland slänga sig med uttryck som ”jag lever för mitt barn” men här har det verkligen en annan betoning – Hon lever för sitt barn. Hon lever tack vare sitt barn.
Livet kom med Leon, Leon kom med livet. Tacksamhet. Tack livet för att vi trots allt mörker som varit till slut får en chans för ännu fler år av vänskap. Ibland händer mirakel och här var ett.
Acissej Grebnesor, jag är så glad att du finns kvar.