När jag blev gravid med Caspian hade jag ingen i min närhet som var i samma sits, i samma ålder. Hade ingen nära vän som var på samma plats i livet så. Men så korsades våra vägar med ett annat par som nyligen fått veta att dom var gravida och på något hur så blev jag och tjejen där himla bra kompisar på kort tid. Minns att jag förvånades över hur snabbt vi blev nära, kunde dela personliga, ärliga saker och det kändes helt naturligt.
Vi fanns för varandra när vi båda fick våra första barn. Vi delade den första tiden tillsammans som nyblivna föräldrar. Vi var lika gamla, lika nya föräldrar men med helt olika livssituationer. Utåt sett ganska lika varandra men under ytan levde vi i två olika världar.
Och lika snabbt som vi hittat varandra slets vi också isär. På ett ögonblick var alla vänskapsband kapade, kommunikationen död och det var ett fysiskt avstånd på 150 mil mellan oss. Det var som att den där vänskapen aldrig hade hänt.
Det var som att någon slet ut mitt hjärta och stampade på det. Jag var så besviken. Arg. Och otroligt ledsen. Jag ville aldrig mer skaffa mig en ny vän. Besvikelsen och ilskan bodde i mitt bröst så länge efter.
Vi hade ingen kontakt med varandra på år. Men i den här världen kan man ju hålla ganska bra koll på varandra ändå, inte för att jag försökte men det dök upp inlägg på sociala medier som skvallrades om att det flyttades och skaffades mer barn. Bekanta som såg.
Som jag har undrat och frågat mig själv vad det egentligen var som hände. Och jag har varit så arg på henne. Hur kunde hon planera en flytt 150 mil bort utan att berätta, sen säga det som en suprise och bli besviken på att jag inte blev glad? Samma sekund som det skämtet krossades mitt hjärta i tusen bitar. Jag har undrat så mycket kring henne.
Sen dök hon plötsligt upp igen.
Nu är det lite mer än ett år sen hennes namn upp på min telefon. Jag visste inte om jag ville hålla hårt i den eller kasta den i väggen. Vet inte om jag blev mest överraskad, glad, arg eller bara chockad.
Sen sågs vi igen. Vi satt i flera timmar och bara pratade, pratade, pratade, pratade. Jag fick höra hennes sida av varför hon idag var ensam och vi pusslade ihop våra helt olika upplevelser av saken. Det var lika lätt att prata med henne då som dom där första månaderna av vår vänskap.
Sen har vi hållt kontakten igen. Vi har setts igen och våra barn har fått ses igen. Vi har fått en relation igen, våra barn har fått en relation.
Våra äldsta barn som det finns massor av bilder på när dom ligger tillsammans i babygym. Det dröjde cirka fem och ett halv år tills dom sågs igen. Jag trodde aldrig att dom skulle ses igen.
Igår tillbringade vi hela dagen tillsammans, hennes nya liv och vårt. Fem barn som lekte tillsammans och det kändes så avslappnat. Nu kunde jag ta ännu fler bilder på dom som leker tillsammans.
Även om det finns ett svart hål i vår vänskap så har den återuppstått, vi är återförenade och jag är himla glad för det.