Nästan halva livet tillsammans. Ena dagen känns det som flera hundra år sedan och nästa känns det som det var ganska nyss som vi höll handen på väg till gymnasiet. Tänk att det ändå inte var en så dum idé ändå, det där med att bli ihop med en klasskompis. Det känns som nyss det där meddelandet trillade in i min inkorg och vi började skriva med varandra. Även om vi gick i samma klass och hade gjort det ett tag så kände vi inte varandra. Vi umgicks inte och hade väl knappt växlat några ord. Men så började vi skriva och 12 år senare har vi fortfarande inte slutat skriva. Vi skriver fortfarande med varandra varje dag, om oftast mer praktiska saker som barnen inte ska höra hahah.
Vi blev tillsammans 2011. Tog studenten 2012. Skaffade hund 2013. Flyttade ihop i Luleå 2013. Förlovade oss 2013. Blev föräldrar 2016. Gifte oss 2016. Fick barn igen 2019. Flyttade till Älvsbyn 2020.
Det har ändå blivit en del milstolpar. Och det finns så många fler. Vi har gjort massor och ingenting. Det händer mycket på 12 år. Det har inte varit en dans på rosor, livet är en dans med svåra steg som den käre Winnerbäck klokt skrivit. Herregud, vi var tonåringar då vi träffades. Ibland känns det som att vi har levt flera liv tillsammans, inte bara ett.
Tiden på gymnasiet är ett liv. Tiden före vi flyttade ihop är ett liv. Tiden innan barn är ett liv. Och så vidare. Den där dansen på rosor med svåra steg har många gånger varit tuff, klart det kommit både tvivel och kris. Det tror jag inte är möjligt att undvika på så lång tid tillsammans genom dom milstolpar man passerat. Men vi väljer varandra. Det finns ingen annan jag hade velat dela mitt liv med.
Grattis på födelsedagen älskling. Du är den jobbigaste, töntigaste och roligaste jag känner. Det finns fortfarande stunder då det pirrar till i magen av känslor för dig. Jag saknar dig när vi är i från varandra och jag vill alltid vara din.
Du är den jag älskar mest i hela världen.
I med- och motgång och i strid.