Så länge jag kan minnas i mitt digitala liv så har jag skrivit årssammanfattningar eller sammanställt med bilder. Gärna månad för månad, händelse för händelse och med massvis med bilder. Men i år blir det inte så. Och det beslutet beskriver nog lite hur hela mitt 2022 har varit, jag har tagit ett litet steg tillbaka digitalt.
Jag har absolut delat med mig och varit aktiv, men inte på samma sätt och lika mycket. Varför? Tror det är en kombination av att sociala medier blivit ett hav av rörliga bilder och jag föredrar stillbild och texter. Men också att jag försökt vara mer närvarande i övrigt. Det här med att se mitt liv och barnens uppväxt genom att flöde med fina bilder eller genom en kameralins har skrämt mig lite. Jag vill se det direkt, med klara ögon.
Mycket av mitt digitala liv har handlat om att dela med mig av till mina nära och kära som är på avstånd. Dom jag inte träffar så ofta. Vi bor ju faktiskt flera mil ifrån cirka alla vi känner. Det har känts viktigt att dom fått vara ”med” även om dom är på avstånd. Men här har jag ändrat mig lite och delar mer direkt till dom personerna istället. Till dom som visat intresse av att dom vill veta, vill se. Mycket för att jag börjat kräva mer av mina relationer.
Vet inte hur jag ska förklara det där utan att låta som en riktig surfitta eller så. Men jag har värdesatt mina relationer massor under 2022, rannsakat vad som är viktigt för mig, vad jag vill ge och ha av mina relationer. Vilka är intresserade av att vara vän med mig egentligen, vem bryr sig om mina barn egentligen, vem är bara vän med mig av nyfikenhet, vem är bara vän med mig för att vi varit vänner länge – och samma sak åt andra hållet, vem är jag vän med bara av nyfikenhet eller för att vi har känt varandra länge, vem bryr jag mig om egentligen och vem vill jag lägga min energi på. Ni förstår poängen tror jag. Jag vill ha något av mina relationer, både familje- och vänrelationer, inte bara lägga tid på det för att något säger att jag ska det. Jag vill lägga energi på det jag vill lägga energi på.
Jag har haft de jag har brytt mig om och involverat i beslut och i mitt liv bara för att jag alltid har gjort det, bara för att dom varit släkt, bara för att dom har delat med mig. Mycket bara för att det blivit nån form av rutin. Under 2022 har jag verkligen känt att jag vill lägga min tid och energi på människor jag tycker om och som tycker om mig, dom som jag vill vara med och som vill vara med mig. Jag tänker inte umgås med människor bara för att jag borde, vare sig vi är släkt eller varit vänner hur länge som helst. Jag kommer inte bjuda dig på barnkalas om du har slutat hälsa på, jag kommer inte bjuda dig på mitt födelsedagsfika bara för att du brukar vara bjuden, jag kommer inte att bjuda dig på något bara för att vi är syskon, jag kommer inte att skicka julkort till dig bara för att du brukar få ett, jag kommer inte stötta dig i en dålig relation om du inte tänker göra något åt de, jag kommer inte involvera dig i mina planer när du bara är ett komplicerat arsle. Jag kommer göra det jag vill, inte för att jag borde eller brukar.
Ni förstår poängen? Lämna en kommentar annars kan vi ha en kurs i vad ett komplicerat arsle innebär.
Jag minns inte vad mina förväntningar på 2022 var. Men jag tror det blev ganska annorlunda mot för vad jag kunde tänka mig. Mitt år var inte fyllt av spännande händelser eller roliga upptåg, det förgylldes inte av massvis med vänner eller tog oss till fantastiska platser. Men det var fint. Mycket fint.
Bara det att jag (äntligen) har gått från småbarnsförälder till att vara.. bara förälder till barn? Barnförälder? Vad fan kallas man nu egentligen? När man inte har små barn längre? Inget barn på småbarnsavdelning – till och med ett barn som inte ens går på förskola längre. Och jag älskar det, det är så kul. Små barn i all ära, dom är söta osv osv osv men dom är inte lika kul som nu. Riktiga barn är min grej.
(Liten parentes till Jack-Louie, tant Lisa älskar dig oerhört MEN jag älskar dig lite mer om två-tre år. Puss min lilla skatt!!)
Nej men livet som förälder till ett skolbarn är så mycket roligare än att vara förälder till barnet på småbarnsavdelningen om du frågar mig – om någon motförmodan skulle ha missat det. Barn som börjar lära sig räkna, skriva och kan spela riktiga sällskapsspel eller som ger riktigt motstånd när man spelar tv-spel, det älskar jag. Tycker det är så kul.
Sen att åldrarna 3 år och 6 år var för sig är rätt utmanande och då tillsammans, samtidigt stundtals är… Lit mer utmanande. Eeehehe. Men även om jag måste säga det själv så tycker jag att jag ror den här båten rätt stabilt, jag har koll på mitt föräldraskap och lyckas allt som oftast ro i land dagen utan något större sammanbrott.
Jag ser framemot det kommande året. Känner mig lugn och trygg i mig och mitt. Om ett halvår fyller jag 30 år och jag är så jävla redo för det. Jag är så klar med att vara 20-nånting-år. Jag brukar inte fira min födelsedag men i år kommer den att firas – och för varje vän som fyller 30 år före mig så kommer jag fira att min 30-årsdag kommer närmare.
Jag ser framemot ett år med värdefulla relationer. Med aktiviteter som görs med hjärtat och inte kameralinsen. Med vänner som inte är med mig för att dom brukar utan för att dom vill. Jag ser framemot att få hänga med barnen på deras påhitt. Jag har lovat mig själv att bland annat läsa fler böcker och andas mer frisk luft under 2023 och det ska jag nog kunna uppnå.
Det här blev årets första blogginlägg men bloggens inlägg nummer 100, bra start nummer för året. Nu mina vänner tar vi tag i 2023!