Har precis landat med arslet i soffan efter en lång dag. Vaknade till att Rickard kom in och pussade hej då innan han åkte till jobbet kl 04.30. Sen upp och få både mig och barnen klara för dagen. Lämna på förskolan och sen jobba hela dagen för att hämta dom igen.
Det där har vi koll på, det är vardagen då vi jobbar båda två. Klagar icke – fördelarna med att Rickard jobbar sällan men långa pass slår alla nackdelar. Men faktum är att det blir långa dagar för mig då han jobbar.
Det där vardagspusslet fixar vi, det har vi ju koll på.
Men så har plötsligt min förstfödda lilla bebis gått och blivit stor på riktigt?! Han har officiellt lämnat benämningen småbarn bakom sig när han numera två gånger i veckan härjar runt i full hockeyutrustning med sitt hockeylag.
Förstod ni vad jag precis skrev? Han har numera ett lag?! Han går på träning två gånger i veckan?!
Föräldraskapet har tagit ett stort kliv in i ännu ett okänd område, livet med barn som har träning. Tycker det här har förändrat vardagstrukturen massor och jag var inte riktigt beredd på det. Visste att barns aktiviteter kräver mycket om av föräldrar men har glatt insett att det kräver mycket mer än jag tänkt mig – och då pratar vi fortfarande om knattehockey och inget mer avancerat än en timme, två gånger i veckan träning. Det enda jag behöver göra är se till att han är där ombytt och hjälpa honom att knyta skridskorna. t.
Hahahaha, skrev jag enda? Hahahahaha. Hahaha.
Vet ni om att man har hockeyutrustning när man spelar hockey? Det är cirkus en miljon skydd man ska ta på sig i rätt ordning för att få skiten att sitta kvar? Sen knyta skridskor med omöjliga snören och knäppa en jävla hjälm med spännen som knappt går att få fast.
Nämnde jag att jag aldrig någonsin tidigare sett en full hockeyutrustning? Har ingen aning om hur skydden sätts fast eller i vilken ordning man behöver ta på dom i?
Nu ska jag alltså packa in mitt barn i en hockeyutrustning, frakta honom till ishallen, få in honom och Clara in i omklädningsrummet. Lyckas knyta hans skridskor utan att Clara springer iväg eller är i vägen för någon annan stackars förälder som försöker knyta skridskor. Och sen hålla henne från att driva dom andra föräldrarna galna på läktarna i väntan på att träningen ska vara över.
Vi hade kurs hemma innan jag skulle fixa första träningen själv. Rickard har ju spelat hockey i en mindre evighet så han kan väl ta på sig en utrustning i sömnen men för någon där ens närmsta hockeyupplevelse var att svansa efter hockeykillar när man var fjorton år gammal och vanligtvis betraktar hockey från ett nedsuttet hörn i soffan s¨å vill jag påpeka vilken jävla bedrift det är att jag lyckas få honom i ordning till träning.
Jävlar vad bra jag är.
Och det känns skitläskigt men så jäkla kul med det här nya kapitlet i livet. Dom där nya pusselbitarna som ska in nånstans och tillsammans blir det livet. Det är utmanande och kanske främst utmattande. Men jag är ju ingen bebisförälder, det är nu mitt föräldraskap börjar blomma på riktigt och det är nu det börjar vara så jäkla kul att ha barn.
Men nu räcker det, tack för idag och slut för idag mvh eran föräldrabloggare numero uno. Puss.