Igår var vi bjudna på en väns bröllop. En vän som från början var en kollega på min första riktiga arbetsplats. Jag såg upp till henne, hon var så duktig och kunnig. Hon var pålitlig och rolig. Ni vet när man klickar med en kollega men man tänker inte att ”wow, det här är en människa jag vill ha med mig för resten av mitt liv” utan bara att man jobbar bra ihop och har kul tillsammans. Man jobbar sida vid sida, sen börjar nån plugga och en annan byter jobb. Plötsligt inser man det där, man är man inte kollegor längre utan vänner.
Från att ha varit gröna båda två i arbetslivet på ett dårhus till äldreboende till att idag vara 7-8 år äldre än då med mer erfarenhet av både jobb och livet. Livet som under dom åren gett oss båda två bland annat hus, barn och nu äktenskap. Fantastiskt att följas åt om än man inte är de närmsta vännerna. Växa tillsammans i det här med att vara vuxen.
Det var ett helt fantastiskt bröllop – som väntat. Ingenting den här kvinnan gör är halvdant. Uttrycket att allt hon rör vid blir till guld är inte alls så tokigt. Jag har alltid sett upp till henne och efter gårdagen har det inte alls ändrats.
Hon lär mig att värna om vardagsglädjen, att se det fina i det lilla. Och efter alla fina tal om henne, deras kärlek och framtiden så har jag gett mig själv ett löfte om att försöka vara lite mer som henne. Värna mer om vardagsglädjen, ta vara på vardagen och att det lilla extra faktiskt är det lilla extra. Hon lär mig att man får känna alla känslor och man kan inte göra mer än sitt bästa, det blir som det blir och det blir oftast bra ändå.
Och jag kan ju oundvikligen låta bli att reflektera över bröllop och min egen bröllopsdag när sånt här sker. Allt för ofta får jag ganska medlidande blickar och svar när jag säger att jag gifte sig borgligt på stadshuset. Med några få vittnen och ingenting mer. En brudbukett min mamma spontant köpte på vägen dit och en vigselring som inte blivit använd sedan dess. Ingen möhippa, ingen brudklänning, ingen vals och ingen fest. Folk tycker synd om en för att man ”bara” fick en stund i stadshuset.
Men hur fantastisk dagen igår än var, lyckan och kärleken riktigt vibrerade i luften hela dagen och natten. Så landade jag än en gång i att jag är så himla nöjd med hur vi gifte oss. Min vän som gifte sig igår var det så självklart allt det där- allt från frieriet vid storforsen till slöjan med spets, frisyren med detaljer, middagen med all planering, alla detaljer och den fantastiska festen efteråt. Det var så självklart, hon skulle gifta sig så.
Medan mitt egna lilla bröllop i min blå klänning med ballerina skor tillsammans med bara min man, vår son, mina föräldrar och lillasyster var alldeles självklart för mig. Den spontana middagen efter med våra familjer var det för oss som det stora bröllopet igår var för henne. Jag behöver inte fundera, det var rätt.
Idag känner jag stor tacksamhet för att jag fick vara med och fira deras dag. Jag känner sån tacksamhet för att vi träffades och jag ser med spänning framemot att ha denna vän med mig i framtiden.
Älskade, älskade Petra. Grattis till din kärlek och tack för att du påminner mig om att värna vardagsglädjen.
