Det här har varit en lång vår. Tycker jag mest stått och stampat på ett och samma ställe senaste månaderna. Fastnade med fötterna i någon lera och har stått där ett tag. La ner mina nyfunna rutiner, ramlat tillbaka i gamla fotspår och ärligt talat bara skitit i att ta mig ur de. Helt och fullt medvetet trampat ner i dom där spåren igen. Men snart tar jag tag i de där igen.
Skrev om jobb-grubblerier här tidigare, då hade jag chans till en dagtidstjänst men det blev inget av det. Men när jag sökte den råkade jag skicak ansökan fel, hehehe, och fick en arbetsintervju på annat håll också. På operation, lät spännande ändå så jag tackade ja till intervju. Sen blev jag erbjuden att hospitera där en hel dag för att kolla vad det innebär att jobba där, se om det var något för mig.
Fint upplägg de där med en hel dag på plats istället för att bara besluta sig utifrån andras beskrivningar av en arbetsplats och dess uppgifter. Inte ett ont ord om operation, det verkar vara en toppen plats att jobba på, spännande och lärorikt. Men jag kände inte alls att det var något för mig. Jag skulle sakna omsorgs-biten alldeles för mycket. Jag vill ta hand om människan mer än operations instrumenten.
Och jag fick mitt vikarat på jobbet förlängt så jag är himla nöjd ändå. Fick många månader, högre procent och lönen ordnade till sig en del. Så jag ska försöka njuta av friheten i hemtjänsten även i sommar, inte vara instängd i någon korridor eller på en sal. Det är ett himla fint jobb man har ändå. Fin skit.
Jag hade tänkt kika in och skriva en reflektion kring morsdag men ikväll är jag alldeles för omotiverad till det. Kanske slänger iväg den via telefonen i helgen.
Ska strax plocka undan efter mina barn, sen går jag och lägger mig med något av en dagen före julafton-känsla i kroppen. Imorgon kommer Tina upp till oss! Det är många år sen det var så här lång tid mellan gångerna vi ses. Jävla pandemijävel.
Men imorgon! Då blir mitt hjärta helt igen, för en liten liten liten stund är den där biten som alltid saknas på plats igen. Fyfan, att ha sin bästa vän 100 mil bort är så jäkla opraktiskt när det kommer en pandemi i vägen.
Det här med att livet förändras märks tydligt nu, jag brukar längta efter att träffa Tina men nu har mina barn tagit över det där. Som vi har räknat ner veckor och dagar. Vet inte hur många miljoner gånger jag har hört ”Tina snart” från Clara och ”hur många dagar är det kvar nu då?” från Caspian. Älsklingar! Nu är det bara timmar kvar!
Tycker det är ganska häftigt hur mina barns relation med Tina är. Hur min och Tinas relation har speglat av sig på dom, att det som är en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv har kommit att bli en av de i deras. Tina finns alltid med i vår vardag på något vis. Tycker det är ganska coolt hur dom kan ha en så nära och bra relation med en person som bor så långt bort utan att det är massa videosamtal, överdådiga presenter, spännande äventyr som sker eller något extra kring att man ses. Att barnen från dom varit väldigt små har haft en bättre relation med någon dom pratar med och ser några få gånger om året än människor alldeles i närheten som dom träffar oftare. Häftigt hur dom kan skapa en viktig relation med en viktig person för mig utan att man egentligen gjort något speciellt alls för att påverka det.
Nä, nu måste jag ta tag i kvällsbestyren så jag kan gå och lägga mig så morgondagen kommer snabbare. I äkta dagen före julafton-logik.