Hur ska man ens sammanfatta det här året? Går det? Har skrivit om det här inlägget så många gånger nu så jag börjar ge upp. Det går nog inte att sammanfatta det här året i någonting som går att läsa utan att behöva en huvudvärkstablett efteråt.
Allt det här med corona kan vi ju klara av direkt. Det här året kommer skrivas in i historieböckerna som året då covid-19 tog över hela världen. Året vi fick restriktioner om vilka vi fick träffa, hur många vi fick vara i samma rum, att folk springer runt med munskydd på affärerna, att vi inte får krama våra äldre nära, att alla tillställningar ställdes in. Jag har fått försöka förklara för min fyraåriga son vad det är som händer, varför allting är så annorlunda och varför vi inte kan göra sånt som i brukar göra men hur förklarar man något som man själv inte vet riktigt varför det är så? och sånt som man vill skydda honom ifrån, inte behöva förklara en enda sak. Vi har matats med dödssiffror och varningar om katastrof hela det här året. Jag vill bara skydda honom från det, skulle vilja skydda alla från den här skiten. Men det kan jag inte, vi kan bara få bukt på det här tillsammans men det verkar ju jävligt trögt hos den här världsbefolkningen att förstå. Det har varit coronans år, året ingen vetat nånting om något och ingenting har riktigt fungerat.
Stannar vid corona en liten stund till. För det här har verkligen varit ett spännande år rent yrkesmässigt. Som undersköterska har jag arbetat mitt i det här, om än inte i frontlinjen. Viktigt att poängtera att min roll i allt det här är väldigt liten men jag har varit med, jag är med. Jag började jobba igen i januari efter att ha varit föräldraledig med Clara, hon var då 6 månader gammal. Gick tillbaka till ortopeden, fick ett nytt gäng av kollegor och enhetchef men det visade sig bli till och med bättre än det var innan min ledighet. Det var kul att vara tillbaka på jobbet. Men det roliga tog slut när Covid tog sig till sverige och hela vägen upp till norrbotten.
Vår ortopedavdelning stänges ner och man slog upp väggar för den annars öppna korridoren. Det blev ett stängt utrymme med ett litet, värdelöst kikhål i dörren. Innan man klev in genom den dörren så borrades det upp krokar på väggarna, där skulle min och mina kollegors gasmasker hänga.
Det har varit ett spännande och omtumlande år rent yrkesmässigt. Vi har mött motgångar och utmaningar som vi inte innan kunde föreställa oss. Vår avdelning stänges ner och man öppnade en covidavdelning där vi tillsammans med ett ihop-plock av personal från regionens alla hörn tillsammans skulle starta upp och få den där avdelningen att rulla. Ingen visste nånting om något. Den ena mer vilsen än den andra. Jag har mött så många rädda kollegor det här året, jag har varit med om kollegor som brutit ihop på jobbet, kollegor som velat säga upp sig i panik. Jag har själv varit orolig och skräckslagen över risken att arbeta i det här virusets våld och riskera att dra med sig något hem till familjen. Men att vara i det här och framförallt att ha varit med och startat upp den där avdelningen har gett mig jättemycket yrkesmässigt.
Jag kommer vara en helt annan i min yrkesroll efter det här året än jag var innan. Sen mitt i allt det här bytte jag sjukhuset mot hemtjänsten efter att den första vågen sköljt över oss. Och nu har vi precis lagt några riktig, riktigt, riktigt tuffa veckor bakom oss. Älvsbyn toppade smitt-listorna i hela Sverige och min hemtjänstgrupp var inte skonad där. Vi har dragit ett av de största lassen vad gäller covid i den här kommunen. Men jag är så jäkla stolt över mitt arbete det här året. Stolt över mig själv och alla andra hjältar inom vården. Vilket jäkla år.
Det har varit ett så omtumlande år. Men nu lämnar vi covid här och ser tillbaka på mitt 2020 utöver det. Mitt år har faktiskt inte alls varit så jäkla dåligt. För mig personligen så är 2020 ett av de bättre åren, det har varit ett händelserikt och fint år på många, många sätt. Små ljusglimtar det här året är riktiga stjärnor i mitt livs historia. Det här har varit ett viktigt år i mitt liv.
Mitt 2020.
Året började med att vi hittade ett hus på Hemnet och bara några dagar senare så var det vårt hus. Vi hade kollat på hus under några år och på senaste fastnat mer och mer för Älvsbyn. Men vi hade lagt det lite på hyllan eftersom vi fortfarande var föräldralediga med Clara men plötsligt var det så, vi skulle flytta. Vi skulle lämna lägenheten i stan för ett hus i byn. Från Luleå till Älvsbyn. Rickard hade bott i Luleå hela sitt liv och jag hela mitt vuxna liv, i sju år bodde vi där tillsammans. Att lämna det kändes lite galet, spännande och läskigt.
Men det blev så bra. Vi gjorde helt rätt val. Jag har inte ångrat det en sekund, det känns bara bättre och bättre. Jag älskar vårt hus och jag älskar Älvsbyn. Det dröjde inte många veckor innan Luleå kändes främmande, Älvsbyn tog över rollen som hemma väldigt snabbt och det känns bara bättre och bättre.
I slutet av april fick vi nycklarna och bar in den första flyttkartongen i vårt hus. Det var en stor flyttkartong märkt med ”Caspian” och den var fylld med leksaker. Det tog inte många minuter före tågbanan slingrade sig över hela golvet i hans nya rum. Ser tillbaka på det minnet med fjärilar i magen, det blev så himla bra. Sen har hela sommaren och hösten bestått av att bo in oss här, lära känna vårt nya hem, vårt nya samhälle och vilka vi är på vår nya plats.
För att låta ordentligt tantigt men jag slås var och varannan dag över vilken fantastisk miljö vi numera bor i. Hela byn omsluts av fantastiska berg och vyerna runt omkring är så fina. Det är verkligen vårt lilla paradis det här.
Sen har det ju faktiskt inte hänt så mycket mer det här året. Vi har mest bara varit hemma och upptäckt vårt eget hem, typ. Vi har haft besök två gånger utan våra favoriter från Falun under tiden då reserestriktionerna lättade. Det kändes lyxigt att få träffa dom två gånger. Våra orginal-planer för i år var att åka ner till dalarna med husvagnen under sommaren och stanna där en hel vecka eller två men ja, det ändrades ju en del när vi köpte huset och jag tog ett semestervikariat. Så jag är så glad att dom tog sig hit till oss, att få tid att visa dom var vi bor nu och att få bara vara tillsammans. Bästa dagarna på hela året.
Hösten och vintern nu har legat under ett corona-täcke och jag ser så framemot att det här en vacker dag lättar. Nu står vi inför jul och nyår, väldigt annorlunda mot vanliga år. Men jag ser ändå framemot det, vi kommer att träffa våra familjen men under andra förutsättningar än vanligt och på andra sätt än vi brukar vid jul. Men jag längtar.
Kolla här nedanför, visst syns det ändå att jag haft ett fint år?
Scrollade igenom mitt Lightroom galleri över 2020 och det här sammanfattar det ganska bra. Trots all skit så var det här ett ganska fint år för mig personligen. Även om det även funnits sorg och katastrof på det personliga planet också. Vi står strax inför första julen utan min farmor och Ida som gått från att vara familj och bästa vän till enbart bästa vän. Sorgen finns fortfarande i hjärtat men det blir lättare, det blir de. Det har varit ett förändringarnas år. Utmaningar och motgångar har avbrutit varandra. Men over all – det var faktiskt ganska fint.
Nu ser jag framemot 2021, jag välkomnar det med öppna armar och känner mig ändå hoppfull. Jag har en hel hög med mål jag har tänkt uppfylla under nästa år, en del uppmaningar och utmaningar till mig själv. Jag längtar efter att sätta igång.