Idag är en sån dag då Rickard åker till jobbet klockan 04.50 och jag sen lite halvvaket efter en skitnatt med Clara på armen får mig själv i ordning för att sedan få ordning på kidsen för att lämna dom på förskolan klockan 06.30. Sen jobba klockan 07.00-15.30, hämta barnen. Hem och göra middag, sätta dom i ett bad för att fördriva tiden lite. Och sen bra hålla ut till klockan är dags för att gå till sängen. Sen kommer Rickard hem igen nån gång vid klockan 01.00, oftast sover vi då men ibland har Clara redan börjat vakna då.
Dom här dagarna är så jäkla långa. Det är ett projekt att få sig själv och barnen klar till en viss tid på morgon sen vara i tid till jobbet. Sen har man ju inte ett lugnt jobb heller utan man springer runt mellan vårdtagare, upp och ner i trappor, löser diverse världsproblem och allt vad vi nu sysslar med i hemtjänsten. Igår jobbade jag till kl 12 och hade gått 10 000 steg innan jag gick hem från jobbet.
Clara är inne i en period nu där hon sover riktigt, riktigt dåligt. Jag sover oftast innan kl 21 och det är inte för att det är skönt utan just nu för att överleva. Just nu vaknar hon första gången redan vid 22.30-23.00 nån gång. Fyfan. Inte nog med det här jävla vintermörkret så får man inte sova på nätterna heller. Och ja, Rickard tar allt han kan men Clara är universums mammigaste barn, min lilla koalaunge som skulle hänga runt min hals hela dagarna om hon fick. Så även om jag får så mycket avlastning som Rickard kan ge så är det tufft. Såna här långa dagar är så jäkla tuffa.
Kände bara för att få klaga lite, kärleksfullt klagande. Och jag får göra det här! Helt utan att någon ska bry sig de minsta. Jag älskar det här vardagspusslet, det är det bästa jag vet men det är tufft ibland. Och då får man klaga.
Familj.