För någon vecka sedan reflekterade jag över att jag somnat ensam hemma utan att kudden var blöt av tårar, utan att jag hade brutit ihop. Jag har suttit ute på altanen i vårsolen utan den där tunga känslan över bröstet. Trots att jag satt vid grav ljusen där vi skrivit grattis på födelsedagen och tänt när Lexie skulle fyllt år, så kändes det inte så där tungt.
Tiden (och tabletterna) verkar göra sitt. Jag tänker fortfarande på henne väldigt ofta men bröstet känns lätt, det känns inte som att jag är helt trasig längre.
Jag känner mig såpass hel att vi faktiskt räknar ner veckorna nu tills vi ska hämta hem vår lilla valp. I början av juni flyttar en fluffig liten Bichon Havanais valp hem till oss och jag längtar så mycket. Blir helt pirrig i kroppen av tanken, det kommer bli så bra.
Det kändes länge helt omöjligt att skaffa en hund igen, jag vet med säkerhet att jag aldrig någonsin vill leva utan en hund igen men det har verkligen tagit tid för mitt hjärta att läka och känna att jag orkar ge villkorslös kärlek till en hund igen. Jag trodde att det skulle dröja ett tag till, vi planerade till hösten men nu blir det en vårvalp och det känns så himla rätt. Det var nog menat att bli så här.
Om mindre än 50 dagar har vi återigen tassar som springer över parketten. Livet ändå, hur det svänger.