Jag brukar alltid sammanfatta året som gått, se tillbaka på fina minnen och bilder. Tycka det är kul att se tillbaka och sammanfatta. Men inte i år. Jag har inte klickat på en enda återblick som kommit upp i sociala medier. Jag har inte bläddrat tillbaka i mitt fotoalbum.
Det har varit ett jätte, jättejobbigt år. Det har varit mörkt och jävligt. Självklart har vi skapat fina minnen också, gjort roliga saker och jag är tacksam för det. Jag har försökt njuta av varje bra stund. Men i det stora hela så har mitt 2024 varit ett enda stort mörker. Jag är så glad att det här året är över nu. Jag är glad att jag har tagit mig igenom det och att jag ändå känner hopp inför nästa år.
Mitt pissiga år började redan förra julen då jag plötsligt var gravid igen. Och sen plötsligt inte var det längre. Jag visste inte att något så litet, oväntat och knappt verkligt kunde göra så ont att förlora. Det är otroligt vad känslor och hormoner kan göra med en. Att man kan sörja och längta efter något man knappt visste fanns, något man inte egentligen ville och som man idag inte saknar. Det var en oväntad grop att ramla ner i och det tog ett tag att ta sig upp.
Sen visste vi hela tiden att det var vår sista tid med Lexie, hennes dagar var räknade även om vi inte hade bestämt när. Ett långsamt farväl som man tänker sig förbereder en för det som väntar, att man vet vad som kommer och man är beredd. Jag har tagit farväl till hundar förut. Jag har förlorat mina älsklingar förut. Men det här liknar ingenting jag någonsin varit med om.
Jag har försökt logga in här och sätta lite ord på mina känslor, en liten bråkdel av all smärta och sorg jag har känt. Jag har försökt beskriva vågorna av paniksorg som sköljt över mig, om ensamheten som nästan ätit upp mig inifrån, om att bita ihop, om att försöka simma bort ångesten, om att knappt orka andas.
Jag har försökt sätta ord på mitt mörker. Min sorg.
Jag trodde det bara var sorg. Att jag kanske var en vek person som inte klarade av att förlora ett husdjur. En tönt som bröt ihop för en hund.
Men jag vet att det var så mycket mer. Lexie var så mycket mer för mig. Hon var min trygghet, min oändliga kärlek och mitt allt. När vi skulle få barn så vet jag att jag funderade mycket på om jag skulle kunna älska ett barn lika mycket som jag älskade henne. Om det ens var möjligt.
I år har jag känt så mycket känslor. Känslor jag aldrig känt förut, känslor jag aldrig vill känna igen. Jag har sagt saker jag inte brukar säga, jag har gjort saker jag inte brukar göra, jag har känt saker jag inte brukar känna. Jag har varit en jobbig människa, en jobbig fru, en jobbig mamma. Jag har varit svartsjuk, orolig, lättretlig, irriterad, arg, ledsen. Jag har varit massor, men inte mig själv.
Jag lät sorgen ta sin plats. Jag kände alla känslor, jag tänkte att jag tar mig igenom den flod av sorg som sköljde över mig. Om man bara följer med så lugnar det sig till slut. Tiden läker sår och så vidare. Men det gjorde den inte. Ingenting läkte. Ingenting kändes någonsin bättre. Den totala tomheten inom mig och tyngden av sorg som tröck ner mig den lättade aldrig. Ångesten och paniken inom mig blev inte lättare, tårarna tog aldrig slut.
Jag var ingen tönt som sörjde ett husdjur.
Depression.
Depression är en psykisk sjukdom. Jag var inte bara en tönt.
Jag förstod inte själv att jag faktiskt hade hamnat i en depression. Man vet ju var en depression är, eller vet man det? Jag trodde jag visste hur en deprimerad person mådde. Nu vet jag att det mesta jag visste om depression inte stämmer.
Det här året har lärt mig att en deprimerad person kan fungera precis lika bra till vardags som en icke deprimerad person. En deprimerad person kan orka duscha och sminka sig precis som vanligt. En deprimerad person behöver inte ha några svårigheter att ta sig upp till jobbet som vanligt. En deprimerad person behöver inte ha svårigheter att genomföra sitt jobb. En deprimerad person kan ta hand som sina barn utan att dom tar skada. En deprimerad person kan laga mat som vanligt. En deprimerad person kan se det fina i livet och skratta. En deprimerad person kan må precis som vanligt bland andra människor.
Men en deprimerad människas insida kan ingen se.
Jag har lärt mig att en depression kan ge alla dom där synliga symtomen vi har lärt oss. Men allt som gör depressionen sitter på insidan.
När man brukar kunna gå vidare, satt jag kvar och kämpade. Varför kunde inte jag gå vidare? Varför kunde inte jag börja se framåt? Varför hade jag fortfarande panikattacker och drunknade i vågor av sorg medan alla andra gått vidare? Varför känns det fortfarande som att någon sitter på min bröstkorg varje dag? Varför känns det som att mina lungor har försvunnit? Som att andetagen fastnar i halsen, dom kommer inte ner i några lungor. Jag andas som en fisk på land, jag andas andas och andas men luften kommer inte ner.
Man vet ju vad som botar en depression. Frisk luft, promenader, vitaminer, bra kost och umgås med dom man tycker om. Äta och sova regelbundet. Lätt som en plätt, sen mår man bra toppen igen.
Men ingenting löste sig själv. Den där gropen jag stod i blev bara djupare och djupare ju mer jag försökte ta mig ur den själv. Till slut fick jag inse att det inte gick själv och be om hjälp. Och nej, det är inte så enkelt att be om hjälp. Det är inte enkelt att få hjälp eller att ta emot den heller även om man vet att man vill. Det var tufft men det var nog också det bästa som hänt under hela det här året.
Nu kan jag andas igen. Nu känner jag igen mig själv igen. Det är som att den fruktansvärda bubblan jag har befunnit mig i hela det här året äntligen har spruckit. Allt runtomkring mig har blivit klarare, jag har kan andas igen. Luften går ner i lungorna. Trycket på bröstkorgen har lättat, axlarna tyngs inte längre ner av något, jag ser hoppfullt framåt. Jag somnar inte på en kudde blöt av tårar varje kväll. Jag får inte ont i magen av att komma hem.
Faktum är att jag ser framemot nästa år, jag längtar efter att välkomna en ny fyrbent vän in i mitt liv igen. Jag tror mitt trasiga hjärta är redo för det nu. Jag har lärt mig massor det här året. Sorgen är inte bearbetad eller glömd, jag är fortfarande oerhört ledsen över min saknad av Lexie. Men det är hanterbart, med lite hjälp så har omgivningen fått färg igen. Jag orkar se mig omkring och jag kan andas igen.
Hej då 2024, jag kommer inte att sakna dig ett skit.
