När jag simmade igår tänkte jag på att den här veckan har varit lättare än tidigare. Ja, jag har börjat simma igen. Älskade att simma när jag var yngre. Och nu också. Det är ångestbefirande att se händerna glida framför en i vattnet och känna hur kroppen följer efter helt utan tyngd.
Det har varit en lättare vecka. Jag har kunnat prata om Lexie utan att ögonen blivit blurriga. Men så såg jag ett klipp från hunddagiset och i samma sekund som en av hundarna ylade till som Lexie brukade göra så var det som att någon sparkade mig i bröstkorgen. Hulkgråten tog över hela mig på en sekund. Det svänger så fort. Någon drar undan mattan så fort jag ställt mig, lite så känns det.
Jag förstår att den här sorgen är en livskris, jag förstår att jag har tappat fotfästet mer än de flesta andra kanske gör när dom förlorat sitt husdjur. Jag förstår att jag ska vara uppmärksam för att inte hamna i en ren och skär depression. Jag förstår också att det här inte är för alltid. Samtidigt som det verkligen känns så, att det kommer kännas så här för alltid.
Men med näsan närmare vattenytan att det känts lätt andas. Simma fram och tillbaka som en idiot rensar huvudet. Efteråt är kroppen trött och avslappnad, den orkar inte vara på helspänn då.
Idag är vi hundvakt åt en av min lillasysters hundar. Det är en sån krock i min kropp. Lika mycket som jag älskar att ha min hand i hennes mjuka päls, lika lugn som jag blir av att ha en hundkropp liggande vid min sida i soffan, lika förtvivlad känner jag mig över att det är någon annans klor som trippar mot golvet, någon annan som tigger mat vid bordet, någon annan som hoppar upp i soffan med leksaker. Någon annan än min älskade, älskade vän.