Till slut. För mig har den här sommaren känts så lång, oändlig men inte på ett härligt jag vill aldrig att sommaren tar slut sätt utan mer som att jag stått i kvicksand och trampat hela sommaren.
Jag fattar att man tycker att jag borde ha gått vidare nu, släpp den där jävla hunden nu. Lätt tänkt.
Men min sorg är fortfarande enorm. Den sköljer över mig i tid och otid, jag kan inte ägna en tanke åt min saknad utan att bryta ihop. Jag gråter fortfarande varenda dag. Tårarna tycks aldrig ta slut.
Lika som alla ”första”-minnen vi haft med barnen på senaste första sommaren, första besöket på stranden, första helgen i stugan, första festivalen, första biofilmen. Lika många första utan dig moments har jag haft den här sommaren. Första helgen i stugan utan dig, första semestern utan dig, första kvällen på altanen utan dig.
Nu i skrivandets stund har jag semester, jag har snart haft två veckor ledigt med barnen medan Rickard har jobbat och det har varit väldigt jobbigt. Det är så tomt hemma. Lexie gjorde inte särskilt mycket väsen av sig hemma men det är som att tomheten bär en sån tystnad så det kryper i min kropp. Jag vill bara härifrån, vill inte känna den här tomheten.
Men i det stora hela har det ändå varit en fin sommar. Jag har tillåtit mig att inte ha min bästa sommar. Jag har hållt nere mina egna förväntningar, den här sommaren blev som den blev. Jag har inte varit den roligaste mamman som hittat på dom roligaste eller häftigaste upplevelserna. Men jag tror inte mina barn tar skada för det.
Vi har haft semester lite i omgångar, jag hade två veckor i början då Rickard var hemma fyra veckor. Sen jobbade vi båda två i tre veckor innan jag nu gick på ledigt igen inför att skolorna börjar. Och jag tycker det passade oss bra, barnen har fått en lång sommar och för min egen del hade jag nog gått under av att gå runt i den här tomheten i fyra veckor i ett sträck.
Jag är glad att jag tog två veckor semester nu inför skolstarten, känns skönt att barnen får ladda om ordentligt och även jag får göra mig redo för höstterminen på något vis. Tänk att jag nu har två skolbarn. Det kommer innebära stor förändring för mig som är van att alltid ha ett barn hemma med mig när jag jobbar kväll, nu kommer jag få massor av fritid jag inte haft förut. Det känns spännande men också lite läskigt. Jag och tomheten här hemma ska umgås flera gånger i veckan.
Men det blir bra.
Jag läste om en influencer som färgat sitt hår rosa efter att ha längtat efter det i flera år men att hon inte gjort det för att hon mått dåligt inombords och inte tyckt att färgglatt hår har känts rätt. Själv kände jag tvärtom igår, jag slängde i en knallröd färg i mitt hår och tänker att jag måste se till att leva upp till den hårfärgen nu.
Dags att försöka leva lite igen, inte bara vara. Nu har jag låtit sommaren gå och det har känts bra, jag har tillåtit mig själv att må dåligt och känna all sorg. Men nu med skolstart och höst känns det som ett vettigt steg att ta nu, försöka leva upp till min färgglada hårfärg.