Det närmar sig två månader och jag skulle kunna skriva att det känns lättare. Att man har vant sig. Att tiden läker sår. Att det inte känns som ett tomt hål i bröstkorgen. Och att tårarna har slutat rinna.
Men det har det inte. Ingenting känns lättare, det känns precis lika jävla pissjobbigt. Hjärtat känns som ett tomt, dött hål. Sorgen känns som flera tusen ton som sitter på min bröstkorg så det blir svårt att andas.
Ibland sköljer sorgen över mig som en våg. En panikvåg. Jag vill bara krypa ur min kropp. Vill inte existera här utan min hund.
Samtidigt som jag vet att min sorg får kännas precis så som den känns, min sorg är min sorg. Samtidigt som jag vet det så vet jag ju också att det bara vara en hund och det kommer bli lättare. Men det är ingen jävla tröst.
I en månad fick jag panik av att gå och lägga mig, att inte dela säng varje kväll med min lilla älskling var det absolut jobbigaste av allt. jag satt uppe flera timmar extra för att slippa vara i sovrummet. Jag läste varje kväll tills ögonen föll igen för att slippa höra en enda tanke i mitt huvud, inte känna en enda av mina egna känslor. Böcker var överlevnad. Om ni bara visste hur många böcker jag har plöjt igenom.
Kan inte säga att idag känns det lättare. Inget känns lättare. Men vågorna av sorg slår inte lika hårt, jag hinner andas mellan kallsuparna.
Sorg äter upp en inifrån.