Sorgen äter upp mig inifrån. Det känns som jag är helt tom, jag är bara ett skal som lever vidare medan mitt hjärta har gått i tusen, tusen, tusen, tusen, tusen bitar. Tårarna tar aldrig slut och tomheten runt omkring mig bara ekar.
Jag brukar älska att vara hemma men inget har någonsin stämt mer än det där töntiga ordspråket ”a home whitout a dog is just a house”. Jag har haft panik av att komma hem. Till ett tomt hus.
Hur många människor som än är där så känns det helt tomt. Att gå och lägga mig har gett mig panik, pulsen har slagit i taket bara av att ligga i sängen. I elva år har vi delat säng, det har varit en evig kamp om täcket. Varenda kväll. Varje natt. Jag har varit så irriterad över att mitt täcke har vägt flera ton på nätterna av dom tyngd.
Så plötsligt är kampen slut och det finns inget jag önskar mer än att få känna din tyngd på mitt täcke igen.
Jag är i svärföräldrarnas stuga just nu och vi har firat påsk. Det här är en av dina favoritplatser och det gör så förbannat ont att vara här. Du saknas i varje andetag.
Fyfan vad man mycket kan älska en hund. Min bästa vän, mitt allt.