Ibland (igår)(och idag) är jag inte vuxen nog att komma ihåg att jag ska ta på mig långkalsonger och vantar när det är -25 grader kallt ute. Ibland kan jag inte besluta mig för vad det ska bli för middag och glömmer att ta fram något ur frysen. Ibland åker jag alldeles för sent fastän jag har en tid att passa.
Ändå har jag ansvar för två barn, jag som trots att jag är en fruktansvärt frusen människa inte ens kommer ihåg långkalsongerna och får frysa arslet av mig.
Igår slogs jag av vilket ansvar som vilar på ens axlar när man är förälder och ska lära barnet att läsa. Vilket jävla ansvar?? Inte är jag redo för de?!. Tänk om jag misslyckas? Man behöver kunna läsa för att lära sig något, för att kunna skriva, för att kunna jobba, för att kunna göra någonting alls behöver man kunna läsa. Tänk om jag misslyckas med att lära honom att läsa? Åh herre.
Vilket jävla ansvar. Vilken press det kan kännas som.
Om ingen listade ut det så ja, just nu består mitt föräldraskap av att fokusera på läsning. Något jag personligen tycker är rätt så trist. Jag ÄLSKAR att läsa, böcker är det bästa som finns och jag läser många timmar i veckan. Men högläsning. Så jäkla trist. Har alltid tyckt det.
Jag förstår att vi har flera år framför oss där vi ska stötta och leda barnen genom skolvärlden, en galen plats full av krav och normer. Och det kommer vara så jäkla tufft bitvis. Det förstår jag, det vet jag.
Det märker jag redan nu när vi kämpar på med läsningen. Vilket ansvar man har som förälder att finnas för sina barn genom skolgången. Men vi kämpar på lite nu och jag anar att vi kanske dessutom kämpar i en lite extra brant uppförsbacke som grundar sig i en språkstörning men i det finns det en trygghet i det, att vi har kämpat tidigare. Vi har jobbat oss igenom hinder, jag vet vilket jäkla team vi kan vara och stoltheten när vi kommer gå i mål.
Dagen barnen lär sig läsa borde firas, tänk vilken vinst det är.
–
Känner att jag tappat de mesta av poängen med den här texten men att försöka skriva medan barnen är vakna är ett omöjligt mission. Varför försökte jag ens? Summering: vilket jävla ansvar det är att lära ett barn att läsa. Hela deras framtid liksom ligger på ens axlar. Ingen stress och press.
Hej då.