Jag minns när jag var tonåring och vissa slängde sig med uttryck om att de hade ångest hit och ångest dit. Vet att jag tänkte ”fan va skönt att aldrig ha ångest”. På den tiden uttryckte man sig om ångest kring saker man ångrade. Tänk så lite man visste.
Idag vaknade jag upp med muller i hela kroppen och en bröstkorg som vägde flera ton. Det mullrade i hela kroppen av stress. Stress över allt och ingenting på samma gång. Tänk att från ingenstans kan de där jävla mullret dyka upp och förstöra en hel dag. Det känns lite extra pissigt när en hel ledig dag tillsammans med barnen har gått åt till att bara ta sig igenom dagen inombords.
Nu har båda barnen ropat ”god natt mamma och pappa, jag älskar dig” och det känns som en stor jävla grön bock på ”check, jag tog mig igenom den här dagen trots allt muller”.
Jag skulle fotograferat årets julkort idag, det blev ingenting av det.
Men jag är tacksam för att jag trots mullret nu kan tänka rationellt kring sånt, det är inte hela världen. Kanske fotograferar vi julkorten en annan dag, eller så får vi göra julkort med bilder vi redan har. Det är ju inte värre än så, egentligen.
Mullret har lagt sig lite och jag ser så mycket framemot att krypa ner i sängen, jag har längtat tillbaka dit sen jag slog upp ögonen imorse.