Det var ju precis nyss jag skrev inlägget om hur jäkla bra sommaren hade varit och nu står en ny sommar och väntar på att göra entré. Jag körde hem till byn igår och njöt i varenda litet hörn av kroppen av att susa fram bland gröna löv. Kände sånt lugnt i kroppen. Och lite lugn behöver den här kroppen ska jag tala om, jävlar vad lugn den behöver. Och några timmars massage.
Jag brukar ha ont i nacken ibland vilket inte är helt oväntat med tanke på småbarn, handarbete, hushåll och att man arbetar som kommunslav. Så det kan jag ta. Lite värktabletter och vila så brukar det gå över rätt obemärkt.
Men inte den här veckan. Det har varit en enda lång plåga. Musklerna i nacke och hals är så spända. Kommit på mig själv med att vila huvudet mot axeln flera gånger för att försöka få musklerna att slappna av. Spänning i nacken och halsen gör att jag spänner käken så då har jag haft ont från käken och upp till öronen. Jag har fräst och varit irriterad på man och barn helt i onödan hela veckan. Inte kunnat sova ordentligt, varit på dåligt humör av det också. Varit allmänt hemsk. Härlig tjej.
Så den här veckan luktar jag voltaren, käkar värktabletter och har snart brännskador i nacken av vetepåsen. Himla tur jag ser semestern kliva framåt med stormsteg.
Tror kanske jag bara behövde logga in här och få beklaga mig lite, få ur mig vilken jävla skitvecka jag haft även om jag inte har klagat öppet. Logga in och lasta av det här. Mina sociala medier ekar rätt tomt just nu också, har ingen lust att dela med mig av något och scrollar snabbt förbi alla dåliga försök till poetiska texter till bilder på loppisfynd eller era jävla frösådder. Aj do natt fakking kääär.
När jag ändå är här kan jag ju uppdatera om kommande kapitel i föräldraskapet. Närmst i tid så är ett kapitel som kallas semester, det blir ett solonummer av mig med två kiddos som ska roa oss utan att bråka ihjäl oss i fem veckor medan pappan börjar hänga på sitt nya jobb fem dagar i veckan. Skräckblandad förväntan. På semestern? Ja. På vardagen med en dagtidsarbetande man? Ja.
Att han byter jobb är väntat och efterlängtat men jag kan inte låta bli att tycka det är lite läskigt när vardagspusslet som gått ihop bra nu ska läggas om med nya bitar. Det är ändå en stor omställning i rutinerna som väntar, kanske främst för mig själv som är en rutinmänniska och har vant mig vid mina heldagar då jag bossar på själv från morgon till kväll. Men dom nya pusselbitarna i det här vardagspusslet byter ut dom bitarna som har varit svårt att få på plats så som att vi haft 5-7 mil till våra barnvakter och ibland behövt pussla kring kvällar och helger. Nu kommer vi slippa det helt och dessutom behöver vi inte trycka ner pengar i bränsletankarna på bilarna heller. Finfint.
Men jag har väl ändå rätt att få tycka det är lite läskigt? ja det får jag. Här får jag det.
Och om vi snabbspolar förbi sommaren helt så väntar nya kapitel för barnen. Clara kommer att byta avdelning på förskolan, vilket vi väntat på sen förra utvecklingssamtalet då det kom fram att hon inte har så många att leka med bland kompisarna för att hon leker för avancerade lekar. Vi pratar ju om barnet som inte alls hade tid med att vara bebis och som nu gärna hade hoppat på mellanstadiet om hon hade fått. Så det känns ju kul att hon ska få byta nu, hon behöver det.
Och för Caspian väntar ett helt nytt kapitel: skola.
Jaja, för han är det en stor grej, ny skola, nya kompisar, bla bla bla. Men låt oss behålla fokus på mig här nu?! Mitt barn ska börja skolan? Min lilla bebis ska börja i en klass med fröknar? Han ska leka på en skolgård utan staket runt? Min lilla kille som nyss vägde tre kilo har nu blivit så stor att han ska börja skolan? Det är så jäkla sjukt.
Tiden går fort osv osv men det här är ju galet. Förskoleklass. Vilken jäkla grej. Vi har blivit kallade till föräldramöte på skolan och jag är garanterat mer nervös för det än vad Caspian är för skolstarten. Flera gånger har jag pratat med honom om hur skolan och fritids fungerar, han tittar på mig med frågande ögon och undrar vad jag håller på med, vem försöker jag förklara för egentligen? Han är alltid så cool.
Det är ju nu jag kommer börja vara den ocoola mamman på riktigt. Nedräkningen har ju börjat till tiden han kommer tycka att det är pinsamt att synas med mig. Snart är det han som skriker ”du fattar ingenting!!” och smäller igen dörren till sitt rum precis som jag gjorde nyss (eller ”nyss”).
Och jag är inte redo?? Jag är inte alls redo att sparka ut min lilla fågelunge ur boet och lämna honom i någon skolsal helt ensam (förvisso med lärare och 22 klasskompisar meeen)??
Men en sak i taget, nu ska jag kräma på rejält med voltaren och värma vetepåsen till 800 grader sen blickar vi framåt mot semestern, skolstarten kan vi ha panik för sen. Puss på er.