Det är redan mars månad. Det känns som att förälskelsen med det nya året har lagt sig nu. Senaste två veckorna har varit lite svackiga, slirat lite på dom nya rutinerna och varit lite deppig. Blev inte bättre av att Clara vaknade förkyld i tisdags och har snorat sen dess. Sen smittade hon ner mig så vi har snorat och gnällt tillsammans veckan ut. Tar tillbaka varje gång jag tyckte synd om mig själv innan jag fick barn, det var verkligen ingenting. He-he-he…
Jag tror att den här corona-tillvaron har tryckt ner mig i en svacka just nu. Är deppig och trött på det här, känner mig ensam och saknar massor. Jag börjar vara väldigt bitter på att vara en av dom som sköter sig rätt bra kring restriktioner. Siffrorna över smittade stiger igen och jag blir så provocerad över att folk inte tar det på allvar, att man inte ser över sitt sociala nätverk. Hur kan man inte förstå hur snabbt ens nätverk växer bara med familj + kollegor, sen träffar man vänner på det och släkt. Hur jävla svårt ska det vara att ta till sig? När restriktionerna dras åt är det meningen att du ska göra vad du kan för att minska dina sociala kontakter.
För varje person du träffar så ökar ditt sociala nätverk. Alla du träffar, träffar andra, tillsammans blir det ett stort nätverk. Om du då åt andra hållet – drar ner på vilka du umgås med. Kanske inte träffa dina föräldrar och svärföräldrar, syskon och kusiner, kompisar och kompisars kompisar. För varje person du tar bort ur ditt sällskap en tid framöver – då minskar ditt nätverk.
För helvete. Så jävla svårt är det inte.
Länk < till SVT sidan alla borde se om social distansering.
Blir så frustrerad. Börjar känna mig jäkligt ensam. Irriterad och trött på det här. Jag träffar inte mina föräldrar, vilka jag vanligtvis försöker träffa en gång i veckan. Träffat dom så gott som en gång i veckan sen jag flyttade hemifrån för sju år sen. Jag umgås inte med någon utöver min man, barnen och dom jag träffar i jobbet. Mitt jobbnätverk kan jag inte göra något åt, så där tycker jag det räcker. Jag tar mitt ansvar genom att inte träffa fler. Men fan, kanske borde skita i det.
Skulle bara vilja skita i alla restriktioner och träffa precis alla jag vill, dra antikropp- och vaccinkortet. Göra precis vad jag vill. Men jag är en av få som fattar att det inte funkar så.
Jag har inte så många jag saknar men jag saknar mitt lilla sociala nätverk jag brukade ha. Det som ligger på paus medan alla andra skiter i restriktioner (bitter, mer bitter, mest bitter). Mitt hjärta skriker efter socialkontakt med vänner. Min bästa vän bor i en annan del av landet och även de som bor nära är långt bort nu. Jag längtar efter att ta en kaffe och surra med mina bekanta, ni vet såna där man bara träffar ibland men det behövs inte mer än det. Men nu har det gått alldeles för lång tid sen sist. Och det jobbigast är nog att inte veta om det är två månader kvar till den där kaffekoppen eller om det är ett halvår bort.
Och jag känner mig stressad för allt möjligt. Är redan stressad över hur jag ska hinna alla mina projekt i sommar. I SOMMAR. Det är typ 2,5 månader tills vi ens har grönt gräs men ändå känner jag mig stressad för allt jag vill göra då. Ni hör ju, inte helt stabil är man.
Sådär. Nu har jag fått klaga färdigt för nu. Nu ska jag natta mina barn och fortsätta vara bitter. Imorgon är det måndag, JÄKLAR vad kul. Puss.
