I torsdags var nog första dagen jag riktigt saknade att ha folk jag känner runtomkring mig. Att ha ungefär en enda man kan ringa när det händer något suger. För det mesta känns det ganska skönt att vara lite ”ensamma” här i byn men när det händer oväntade saker så önskar man ju inget hellre än att man hade haft mamma och pappa runt knuten.
Jag har inte haft dom så nära på sju år och ändå slås jag av att det hade varit så skönt att ha dom närmare. Senaste åren har vi haft Rickards familj nära, det mesta har löst sig ganska lindrigt. Hade önskat det i torsdags.
I torsdags jävlades en av våra bilar så Rickard fick ta min bil och jag fick promenera till förskolan kl 06.00 i -19 grader men ny väckta barn för att sen promenera (läs panikpromenera) till jobbet. Sen jobba och efteråt gå tillbaka, hämta barnen och sen promenera hem. Räknade att jag måste ha panikpromenerat en mil bara för att få oss dit vi skulle, då räknade jag inte allt jag gick på jobbet. Som jag önskat att mamma och pappa fanns i närheten. Gett mig skjuts eller kunna komma för att lämna barnen.
Sen bråkade jag med min härliga soon to be femåriga son och den där bestämda lilla damen resten av dagen. Det var en riktigt tung eftermiddag. Var så trött och slut att till slut rann tårarna. Fyfan.
Men efter det kom en ny dag. Vi åkte till stugan och frös arslet av oss, men det var fint. Lugnet som finns i naturen var kanske det som behövdes. Ibland får man bara falla ner på marken och sitta där en stund, sen orkar man resa sig igen.
