Idag då jag jobbade gick jag ner för en trapp och där nedanför stod en av våra damer. Hon väntade på hissen och tittade upp på mig sen brast hon ut i ett hjärtskärande ”åh, vad duktig du är som kan gå i trappor”.
Sure, hon har väl levt cirka 55 år längre än mig – hon har gått färdigt i trappor. Men det påminde mig verkligen (igen) om att jag måste bli bättre på att uppskatta här och nu. Måste bli bättre på att uppskatta allt jag kan.
Tänk att efter ett långt liv kan man vara avundsjuk på någon som fortfarande kan gå i trappor. Att sakna en sån grej som där och då är helt självklar. Jag måste börja uppskatta det, att jag kan gå i trappor. Istället för att klaga på snö i skorna borde jag försöka uppskatta det lite, det finns dom som sitter inne och allt dom önskar är att få känna snö i skorna en gång till. Eller när jag klagar på att det blåser kallt och det sitter någon mitt emot mig som har glömt hur det känns då det blåser.
Fan, jag tycker ändå att jag är bra på att lära mig av dom äldre jag möter i jobbet. Jag möter ju dom där människorna hela dagarna, dom som längtar efter att kunna gå ut och saknar att kunna gå själv i en trapp.
