Jag och Caspian kollade igenom gamla bilder för några dagar sen. Han tycker om när man visar bilder från när han var liten och berättar vad vi gjorde. Så bläddrade vi igenom bilder från då han träffade min farmor första gången och vi bläddrade igenom bilder där vi var och fikade hos henne. Att han stått på hennes balkong och kollat på traktorer. Att vi fikade ballerinakakor och punchrullar, hans favoriter. Vi kollade på bilder då Clara träffade farmor första gången, på hennes 90-årsdag bland alla blombuketter hon fått.
”Åh, jag saknar gammelfarmor…” sa han och mitt hjärta gick i tusenbitar. Lilla älskling, jag saknar också henne.
Jag önskar så att vi kunde stå på hennes balkong och titta på traktorer igen. Hälsa på henne bara för att fika lite och promenera uppe på loftet. Jag skulle göra mycket bara för att få träffa henne en liten stund igen.
Men sorgen är så fin nu. Det är strax ett år sedan hon somnade in och jag känner inte sorgen som i ledsen längre. Jag är ledsen över att vi inte kan ses, absolut, men inte ledsen för att hon är borta. Svårt att förklara, hoppas nån förstod hur jag menar. Troligtvis inte. Jag är så glad att hon slapp vara med under förra året, att vår sista tid inte styrdes av några restriktioner. Att vi inte behövde vara rädda för att smitta ner henne eller behöva undvika att träffa henne. Jag är så glad att hon inte behövde uppleva det.
Det var hennes tid att somna in, hon hade levt färdigt. Äntligen fick hon ro. Saknaden finns, såklart. Man vill ju aldrig ta farväl för alltid. Jag är säker på att min farmor hade svurit och undrat ”vad i helvete håller dom på med” angående allt med corona.
(Liten parentes: När det kommer till min mormor så minns jag hur hon sa ”hej det är mormor, var har du morsan?” då hon ringde i telefonen. Med farmor minns jag hennes ”va fan” som om hon nyss sagt det.)
Älskade lilla farmor. Nästan så jag till och med saknar din otroligt jobbiga sjungande. Kram på dig, var du än är – helt utan restriktioner.