Livet springer fram här, vi firar en månad som familj på fyra nu i veckan. Och så fort man anpassar sig! Känns som dom alltid varit två, lillasyster är så självklar att det känns som hon alltid varit här. Cappe verkar ha varit brorsa hur länge som helst, allt är naturligt för honom. Är nog jag som har mer besvär med att ta till mig den nya vardagen.
Vi föräldrar börjar så småningom få ordning på vardagen. Eller vardag och vardag, vi haft besök fyra nätter och nu till veckan väntar ännu mer besök så riktigt vardag är det väl inte heller.
Ikväll har jag varit själv ett par timmar första gången. Kvällarna brukar vara rätt kämpiga med 3års-trots men ikväll tror jag att Caspian kände av att jag var lite nervös så han har varit snäll och hjälpsam med lillasyster fram till han somnade. Var förberedd på strid men slapp det. Jag blir förvånad över hur omtänksam och förstående en 3åring kan vara, dom förstår så mycket mer än man tänker sig.
Så nu ligger jag i sängen med ett bebis i babynestet bakom min rygg och en svettig storebror klistrad på min arm. Det är trångt, svettigt och riktigt jäkla obekvämt men det är ändå den bästa platsen jag kan tänka mig just nu.
Än har inte bebisbubblan spruckit.
